Prisad vare mannen.

Grattis alla nobelpristagare! Grattis till tiden ni har kunnat lägga på att vara kreativa, till att reflektera över och ifrågasätta det ni gör.
Denna kväll är en hyllning till nördarna, de som lägger all sin vakna tid på sitt särintresse. Historiskt sett är 876 av dessa nördar män. 45 är kvinnor.
När männen i vetenskapsakademin år efter år ger priser till män beskylls de för att ha glömt bort alla kvinnliga genier. Men de glöms inte bara bort. De får inte en chans att existera.

Kvinnor definieras av sina misstag.
1911 fick Marie Curie nobelpriset i kemi. När nobelkommittén fick reda på att hon haft en utomäktenskaplig affär bad de henne att  stanna hemma.
Sådant får inte kvinnor syssla med om de vill bli sedda som genier.
Hon svarade kommittén att de borde koncentrera sig på annat och blev därmed en av fyra kvinnor som fått priset genom historien.

Män hyllas för att de är flitiga.
Paul Sabatier som 1912 fick nobelpriset i kemi ”för hans metod att hydrogenera organiska föreningar i närvaro av finfördelad metall” behövde troligen inte hämta sina ungar på förskolan.
Inte heller tror jag att Peter Higgs som fick fysikpriset förra året tänkte på så mycket annat än ”den teoretiska upptäcken av en mekanism som bidrar till förståelsen av massans ursprung hos subatomära partiklar”.
Någon annan fick väl tänka på hushållet och det reproduktiva arbetet och allt annat som krävs för att livet ska rulla på.

Det är ett privilegium att få nörda. Därför kommer nobelpriset fortsätta att delas ut till vita rika män. Ingen annan kan lägga all sin tid på kvantfysik eller hydroaromatiska föreningar.
Nästa nobelpris borde tilldelas den som lyckas frigöra tid för andra nördar än mannen.

Nya sättet att slå sig fri från kritik!

Att helgardera sina rasistiska utlåtanden genom att börja en mening med ”jag är inte rasist men…” har länge varit en strategi som använts av alla rassar som vägrar kalla sig för rassar.
Genom att avfärda lyssnarens alla misstankar om att något låter fett rasistiskt så kan en säga lite vadsomhelst! En liknande strategi använde jag och många andra när vi var barn. Vi började meningar med ”inte för att vara taskig men…” och sen var vi taskiga!

Idag är det lite svårare med just inte rasist men…- starten av en mening då den är alldeles för etablerad. Folk har helt enkelt fattat att börjar någon med att något inte är rasistiskt så kommer det förmodligen att sluta med att det är just rasistiskt..
Dessutom finns ju sidan ”Inte rasist men…” som handlar om knäppa grejer som rasister har sagt. Så ängsliga personer som envisas med att säga osofta grejer måste helt enkelt hitta på ett nytt sätt att avdramatisera vad som komma skall.
För att komma undan måste en helt enkelt vara lite mer medveten och tvetydig än att säga en sak och mena en annan. Ofta används någon av följande tekniker för att parera sig mot all eventuell kritik

1.     Förlöjliga den som kan komma att kritisera dig, a la Fredrik Strage:

2.     Gör avkall på all eventuell politisk korrekthet så att dina uttalanden framstår som lite edgy!
3.   Vänd problemet mot den som beskyller dig för att göra något fel, a lá Alice Teodorescu eller varje liberal debattör någonsin:
Men i kölvattnet av pratet om identitetspolitik är det vinnande sättet att befria sig från skuld att påbörja en mening med…
  4. ”erkänn din identitet och framstå som så medveten att du sedan kan utnyttja din maktposition utan att få skit!”.

Kalle Lind manifesterar detta i sin senaste krönika i Etc som handlar om att folk måste börja fatta skämt. Kalle Lind presenterar vad han menar är två läger i dagens vänsterdebatt:
”På ena sidan står identitetsvänstern: hbtq-personer, etniska minoriteter, feminister. På andra sidan står den traditionella vänstern som menar att klassbegreppet måste vara det viktigaste analysverktyget”.
  Kalle Lind menar att antingen är en typ lesbisk, svart eller feminist och där med en del av identitetsvänstern, eller så är en traditionellt vänster och fokuserar på klass. Den traditionella vänstern får vi anta är vita, heterosexuella cis-män som Kalle Lind själv som tycker att alla andra ska sluta vara så tramsiga och försöka förstå skämt istället.
Vidare skriver han att han inte vill förminska någon av sidorna i debatten. Trots detta exemplifierar han med en transperson och en rasifierad kvinna som tagit illa upp av ”den värld där jag (Kalle Lind) har mitt hjärta: humorn”.
Såhär är det. Jag tycker också att klassbegreppet är det viktigaste analysverktyget. TROTS att jag enligt Kalle Lind tillhör identitetsvänstern eftersom att jag även är feminist. Och ni förstår nog utan att jag måste påpeka det att det finns rasifierade och hbtq-personer och alla möjliga andra personer som inte känner sig bekväma i att bli inputtade i Kalle Linds identitetsvänster-kategori.
Det han gör är ju nämligen att tilldela oss identiteter vi inte vill ha. Och sedan kalla oss för tråkiga när vi inte skrattar åt skämt som handlar om oss. Varför måste folk skämta på bekostnad av förtryckta grupper? Och varför måste en nödvändigtvis tycka att det är så jävla kul?
Oavsett vänsterfalang så är det tröttsamt med personer som ska visa att de har fattat grejen med sin ställning gentemot andra i samhället och sedan använda det för att hacka ner på människor som har svårare att göra sin röst hörd än en själv.
   “Jo, jag vet att det är lätt för mig som vit heterosexuell cisman att tycka att utsatta grupper borde rycka lite mer på axlarna åt skämt, men jag tycker det likafullt”, skriver han.
Jag är så less på den här typen av begrundande förståelse för sin egen identitet. Det du säger blir inte bättre för att du har reflekterat över vem du är. Du säger samma sak oavsett. Detta gubbiga sätt att utforska sin egen spegelbild förstärker bara bilden av att varje gång vi, som enligt Kalle Lind ingår i identitetsvänstern, kritiserar något, så gör vi det bara i någon slags självförverkligande syfte.
  Genom att påtala att en är cis, man, hetero så utgår han också från att de andra personerna i hans text reagerar som de gör just för att de är svarta eller bisexuella eller trans eller vad fan som helst som inte ingår i hans traditionella vänsterbegrepp. Han ger oss identiteter som vi inte har valt själva. Jag ser och hör det allt oftare, folk som inte har skapat någon större antirasistisk förståelse utan istället bara påtalar att de är vita hit och dit. Jag ser inte det progressiva i det.
  Men vad vet jag. Jag kanske bara borde rycka lite mer på axlarna åt Kalle Linds och resten av den traditionella vänsterns skämt.

Ingen våldtäkt utan våld

Ingen vill vara en våldtäktsman. Jag är inte särskilt sugen på att bli våldtagen heller. Men det är tydligen irrelevant.
Nyligen utlystes tävlingen ”våldtäksbriefen” där syftet var att hitta ett nytt ord för våldtäkt. Anledningen till initiativet är att förövare inte känner att ordet i sin nuvarande form passar.
Det är obekvämt att identifiera sig som våldtäktsman, säger våldtäktsmannen. Övergreppet innehöll ju inte ens något våld.

Vinnare blev ”samtyckesbrott”. Förloraren: de 100 personer om dagen som Brå uppskattar utsätts för våldtäkt.
De män, som i 98 % av fallen står för våldtäkterna, har alltså inte samtyckt med kvinnorna som i 98 % av fallen utsätts för våldtäkt.
Det har blivit lite käbbel. Ibland går åsikterna isär. Men vadå våld? Vi tyckte väl bara lite olika!

”Han behövde inte använda våld eftersom jag var livrädd”, säger Linda Holmgren som är initiativtagare till tävlingen. Hennes våldtäktsman ville hellre vara en samtyckesbrottsling.
Det finns en poäng med att belysa att våldtäkter inte alltid utgörs av överfall i buskar och att du många gånger står utan blåmärken. Men våldet finns där ändå.
Det finns där själsligt och det finns där psykiskt. Det finns där varje gång vi kollar oss över axeln när vi går hem. 

All makt upprätthålls med hotet om våld. Mannens rätt till kvinnans kropp är inget undantag.
Ett övergrepp har ingenting att göra med sexuella preferenser. Det har heller inget att göra med tyckande. Övergreppet bottnar alltid i våld.
Det krävs inga öppna sår för att din vilja ska ha våldtagits. Du blöder oavsett.
Anledningen till att folk våldtar är att de har makt. Nu vill man alltså reproducera den makten och inte bara låta våldtäktsmannen avgöra när han ska få förgripa sig utan också vad vi ska kalla honom efteråt.

Definitionen av sex har aldrig tillhört våldtäktsoffret. Nu ska ordet för övergreppet inte heller få göra det. Istället hittar vi tolkningsföreträdet hos ett gäng manliga reklamare som utgör juryn i ”våldtäktsbriefen”.
När vi förlorar makten över våra kroppar har vi bara orden kvar. Ta inte dem ifrån oss.
Och vill ni verkligen inte bli kallade våldtäktsmän så har jag ett tips: sluta våldta.

Topp tio tröttsamma killar.

Idag är det mansdagen. Trots att männen äger alla andra dagar har nån osoft typ bestämt sig för att de ska få en extra dag markerad i kalendern. För att fira denna hittepå-dag kommer här en lista över tröttsamma typer av killar.

1.     Ledsna killen
Eftersom folk ibland hävdar att killar förlorar nästan lika mycket på patriarkatet som kvinnor så kommer den här killtypen nästan alltid undan. Killar sägs förlora på könsmaktsordningen eftersom de inte kan släppa fram sina känslor och va den där goa mjuka typen som de egentligen vill vara.
MEN. Det som händer när en kille vågar vara en mjukis är inte på något sätt frigörande. Fine att alla oavsett vem hen är kan vara ledsen och få hur många kramar hen vill. Men det som definierar ledsna killen är att han bara dyker upp hos sina tjejkompisar när han mår dåligt och får lite tröst och medömkan pga att du inte skulle be honom vända i dörren utan du har lärt dig att ställa upp för dina vänner.
Av nån knäpp anledning så inser du dock efter ett tag att du aldrig skulle vända dig till honom med dina problem, utan att hela er relation bygger på att du sitter och lyssnar på hans ångest. Ledsna killen själv reflekterar inte över detta utan tycker att ni är tighta och att ni har ett ömsesidigt utbyte av känslor.

2.     Killar med fakta
Du vet när du sitter i ett gäng och vissa killar bara slänger ur sig obefogade påståenden utan parenteser eller frågetecken. De liksom berättar att något är på ett sätt utan att ha belägg för det. Medan jag som tjej drillats in i att föra öppna diskussioner, vara ödmjuk och lägga in ett ”kanske” lite här och där kan snubbar göra vilken lögn som helst till en vedertagen sanning. Därför blir en ju helt knäpp av att hänga med den här tröttsamma killtypen! Han gör ju att en får en helt dingding världsbild.

3.     Killar som rättfärdigar sexistiskt beteende med att de är feminister
OBOY vad jag har stött på den här killtypen. Han är vänster, lite skön, medveten och påstår sig vara feminist men ÄNDÅ snor han av någon outgrundlig anledning all jävla luft i rummet. Han har läst en massa feministisk litteratur och kan vända och vrida på språket så att det blir genus-godkänt men har aldrig reflekterat över sitt eget beteende och kryddar gärna sina dagar med att dra sexistiska skämt eftersom alla VET att han ju inte är sån. Han ser sig som en bättre typ än snubbar som har en bra kvinnosyn men inga feministiska akademiska meriter och tror att han kan passa in i alla läger, med snubbarna och med feministerna! NEWSFLASH -> Hos mig är du inte välkommen!

4.     Sköna dudes som bekräftar andra sköna dudes
ÅÅÅ dessa killar har det så fucking enkelt! De bara glider in på ett patriarkalt bananskal! De är roliga, rätt snygga och ifrågasätter du den här typen är det alltid DU som råkar illa ut. Det här är populära killen, han behöver inte nödvändigtvis dra sexistiska skämt men är i sin existens antifeminist. Han får en självklar plats och tar den med glädje, och som om det inte var nog finns det alltid folk omkring honom som bekräftar honom; likadana snubbar som dunkar varann i ryggen och onanerar ikapp när de tänker på vilken maktposition de är i.

Bildcredd: My Palm

5.     Martyrkillen
Fast något som är ännu mer förjävligt än ovanstående ryggdunkarklubb är killar som tror att det på något sätt skulle vara bättre att sitta och tycka synd om sig själva istället. Det är den här typen av kille som med största sannolikhet har uppfunnit mansdagen. Han är killen som säger ”INTE ALLA MÄN” när du säger att du hatar män och han blir sårad när du driver med honom. Han är en sån jävla TÖNT.

6.     Killar som bara äääääälskar kvinnor
Ännu en devil in disguise. Den här snubben påstår sig vara för jämställdhet eftersom han tycker att kvinnor är såna himla fascinerade varelser. Om kvinnor styrde världen skulle det vara fred! tänker han. Han kanske drar ett plirigt skämt om att hans fru bestämmer allt hemma och ger sken av att stå tillbaka till förmån för henne, men egentligen är det bara ännu ett utfall av hans maktposition. Liksom, ”kolla min maktställning är så ohotad att jag kan skämta om att jag inte har makt”. Skulle en kvinna skämta om att hennes man tog alla beslut hemma och var fett bossy (vilket är mer troligt) så skulle ju alla tänka WTF, han verkar skitobehaglig! Men har en redan makt så har en råd att skoja runt om att inte ha det.
Den här typen har en skitstereotyp bild av vad en kvinna ska vara; sval, härlig, ödmjuk, vårdande och eftersom han gillar att hon tar hand om honom så är han ju FÖR kvinnor i samhället!!

7.     Killar som hatar kvinnor
Ofc. Denna ligger inte långt ifrån sexan och innehåller alla osofta. Våldtäktsmän, män som slår, män som är svartsjuka på sina flickvänner pga tror att de äger henne, män som härskar, pappor som fuckar upp sina familjer, män som äger företag (kapitalister har aldrig visat kvinnor hänsyn), män med makt som inte använder makten till att se till att män har mindre makt, alla män som varje dag aktivt eller passivt upprätthåller patriarkatet. Män som inte lyssnar på kvinnor som säger nej, män som bekräftar kvinnor fast de inte ber om det, män som trycker ner kvinnor, bestraffar, osynliggör och föraktar kvinnor.

8.     Spontana killen
Spontana killen undrar varför inte brudar är lite mer FRISLÄPPTA. Han är ju det! Han kan *hoppa på ett tåg och resa vart han vill* eller göra nåt spårat crazy på en fest. Han kan dra knäppa skämt och göra utspel och alla tycker att han är vild och härlig. Han tycker att brudar ofta är tråkiga men fattar inte att den enda anledningen till att han kan glassa runt i världen är för att hans morsa betalar hans spontana tågbiljett hem och hans tjejkompisar städar undan efter hans roliga festupptåg.

9.     Mystiska killen
I samma kategori som ledsna killen hittar vi den svåra, mystiska killen. Han som får folk att känna sig utvalda genom att bara ge lite lite lite hela tiden och sedan dra sig undan. Han som anser att hans livshistoria är knepigare än alla andras. Han lyssnar på obskyra band och gillar ”deras tidiga grejer”. Han ser sig själv som självständig men går fullständigt under om han inte har folk omkring sig som bejakar hans egensinnighet.  När folk börjar tröttna på honom släpper han till lite för att folk åter igen ska påminnas om att han är speciell och när han har dem runt lillfingret börjar han svåra sig igen.

10.   Moralist-killen
Den moraliserande snubben är lite *free* och lite spirituell, har förmodligen blivit fett bortskämd av sina föräldrar vilket har fått honom att tro att han är superior. Medan vi ”vanliga människor” är förbannade och trötta på den här världen så sätter han sig själv på en moralisk piedestal där en ska vara GLAD och uppskatta livets goda. Varför inte börja med yoga istället för att se så tjurig ut? Eftersom att han inte stött på några motgångar utan ständigt blivit bekräftad så ser han det som varje persons eget ansvar att göra sig fri. Han är en jävla love-hater som uppmuntrats sönder av omgivningen och därför tror sig veta folks bästa. Denna listan skulle han kommentera med: Varför inte bekämpa patriarkatet med käääärlek istället?

2014-11-15. Världens sämsta frigörelse.

Vad händer när folk börjar banta bort vår existens? När mallen för vad som är en lämplig medborgare krymper? Vilka blir vi när vi inte längre får vara oss själva?

Vad börjar vi te oss till när vi står utan jobb, bostad, när vi ligger sjuka och inte har några pengar? Vad händer när samhället blir opålitligt?

Folk börjar hålla sig fast vid det som var förut. Det som fanns innan utförsäkringar men som var lika fattigt. Oavsett om det är ditt jobb som ryker eller någon annans så står du lika osäker. För hur jävla safe du än är så gungar ändå marken under dig.  Du måste gripa tag i första bästa konservativa tanke och försäkra dig om att någon håller dig handen när samhället har vänt dig ryggen. Det är i alla fall min känsla när jag ser reklamen för SVT:s ”Gift vid första ögonkastet”.

I SVT:s nya tv-program ska beteendevetare och präster hitta en bra match mellan en man och en kvinna. Det blivande paret ska sedan gifta sig – utan att ha träffats innan. Första gången de ser varandra är när kvinnan står i sin traditionella skrud medan mannen står och väntar vid altaret.

Förutom att programmet är helt igenom heteronormativt så är det så sjukt att promota äktenskap på det här sättet. Deltagarna beskrivs som personer som sökt alldeles för länge efter en partner som de inte verkar hitta och som nu vill hitta en stabil livskamrat.

Giftermålet, som dessutom är äkta, ska liksom lösa problemet som deltagarna finner med ensamheten, tvåsamheten, maktlösheten.  Att fästa kärleken vid denna konservativa institution, giftermålet, ska liksom med sig självt göra att personerna i fråga känner ett helt nytt ansvar.

För personerna som gifter sig associerar äktenskapet med trygghet, ansvar och respekt för varandra. Och så associerar dem det med frihet. F.R.I.H.E.T. Tvånget att lära känna någon i hopp om att slippa leta mer anses vara det friaste valet du kan göra. Detta arrangerade äktenskap är enligt programidén ett vettigt sätt att resonera sig fram till vem du borde vakna bredvid på morgonen

…MEN! Äktenskapet är i sig är ju en gammal patriarkal institution! Giftermålet var ju en pappas sätt att lämna ifrån sig en kvinna till en annan man för att han skulle försörja henne och hon skulle utföra hans reproduktiva arbete! Ansvaret som folk känner inför varandra när de gift sig handlar ju om äktenskapet långa historia av att du har din tilldelade roll gentemot din make/maka!

Och visst har det moderniserats. Du kan gifta dig av hundratusen andra skäl än de jag precis nämnde. Men det är ju den urgamla synen på giftermålet som det ultimata slutmålet för en ensam person som programmet anspelar på. Annars skulle de ju inte behöva gifta sig.

Deltagarna diskuterar ensamheten och hur de vill hitta en livskamrat. Och SVT bara: JAAAAAA det kör vi på! Vi kastar mer ved på brasan som ser kärnfamiljen som människans mål. Istället för att diskutera varför samhället ser dig som halv tills du ingår partnerskap med en person du kanske inte ens tycker om så bränner vi vidare på idén.

Att gifta sig vid första ögonkastet är ett sista rop på hjälp i ett samhälle där det inte finns någon trygghet. I en progressiv värld skulle vi kanske hitta vår livskamrat i våra vänner eller lära oss att älska oss själva. Som det ser ut nu förstår jag att människan längtar efter de få saker som de associerar med stabilitet. Människans hopplösa längtan efter att skriva sin kärlek på papper måste rivas sönder. Vi som letar efter nya världar måste hitta andra sätt att älska varandra på.

2014-09-12. Om ansvarsutkrävande.

Jag tror inte att folk är dumma i huvet. Eller ok, jo. Men jag tror inte att anledningen till att folk fortsätter att vända sig till Sverigedemokraterna bara handlar om att de inte fattar att SD är rasister. Varenda dag kommer nya ”avslöjanden” om att Sverigedemokraternas politiker ligger bakom hatbrott, användare på avpixlat, klär sig i hakkors, kallar tjejer för horor. Varje gång hoppas vi lika mycket på att det ska gå fram till folk att de röstar på ett rasseparti och att folk ska börja göra motstånd. Varje gång hänvisar Jimmie Åkesson till sin nolltolerans mot rasism. Och stänger av folk. Och sen fortsätter dem. Och sen stänger han av dem. Och sen kommer nya. Och så vidare i all oändlighet…

Att Jimmie Åkesson lyckas claima att han har stängt av rasismen varje gång han stängt av ännu en riksdagsledamot handlar inte bara om att han är en duktig retoriker. Det handlar om något djupare och större i samhället som de borgerliga partierna har curlat vägen för.

Liberalismen, och inte bara i form av alliansen utan i sin långsamt framväxande form, har fått oss att sluta tänka kollektivt. Vi utgår från oss själva. När vi röstar kan vi gå in och göra olika test på nätet för att se vad som passar oss bäst, inte vad som är det rimligaste för samhället. Det gör dels att vi kan alienera oss från människor enklare och därmed börja avskärma oss och skylla ifrån oss när orättvisor sker i samhället. Det är en grundförutsättning för rasismen.

Men det betyder också, vilket är vad jag vill komma till, att vi slutar se partier som kollektiva väsen. Vi ser inte varje politiker som delaktig i en ideologi. Vi ser inte enskilda personer som förespråkare för sitt parti. De tillåts istället att representera endast sig själva. Då spelar det heller inger roll hur mycket en person strular till det. Partiet överlever ändå.

För visst hade det blivit mer uppståndelse om det var Mikael Damberg i Socialdemokraterna eller Malin Björk från vänsterpartiet som satt och skrev på avpixlat. Men jag tror faktiskt ändå att de hade repat sig på ett helt annat sätt än vad vi hade förväntat oss för några år sedan, när Gudrun Schymans alkoholism fick representera hela vänsterpartiet eller Mona Sahlins Toblerone-köp drabbade hela hennes parti.

Det liberalismen har gjort är inte bara att skapa klyftor och satt människor i utanförskap. Det har också skapat ett sätt att se på politiker som opolitiska. Att en person felar, eller två, eller som i Sverigedemokraternas fall typ alla rör alltså inte politiken nämnvärt längre. Vi kan inte längre utkräva något politiskt ansvar. En person går men politiken fortsätter. Om vi någon gång ska kunna krossa rasismen måste vi först börja se oss själva som ett kollektiv där alla ansvarar för alla. Och vi måste kräva samma sak av våra makthavare.