den vaginala världsomseglingen

10645195_10152260094461930_7358093735272536802_n

ni skär genom haven
där månen säljs av sitt eget ljus

hav som lyfter dessa män
i sin färd, mot den vaginala världsomseglingen
där livet dog för länge sedan
av tiden som dog för länge sedan
krossade av era vita fötter
i grumliga vatten under stampande hovar
för ni oss in i den blinda stigen
vår undergång
splittrade själar står vi mitt i slagfälltet
öppen eld
där vatten varit vilt
där vi har simmat motströms
mot erosion där saltet nålar sig fast på våra kroppar
men vi är den lysande strimma, och vi kommer att nå platån

för vi dog för länge sedan
tiden dog för länge sedan
vi är dem som idisslat stunderna

vi är dem folk av land som köpts och sålts

vi är historia
ni är Columbus
fartyg fyllda av kropp och människovätska
ett erövrande av känslor
vi är munnar som rivs upp när de inte längre kan ta smärtan av priskans slag
en kropp utsmyckad av sår som bara vi kan se

ni skär genom haven
där månen säljs av sitt eget ljus
ni är på er vaginala världsomsegling

vi är de som sänker era skepp
vi är de som äter upp er

vi är historia.
förlorande i tiden för den koloni ni byggt på våra kroppar
men inte förlorade i tiden för koloniserande

aldrig mer rör ni våra kroppar
aldrig mer kommer ni nära våra känslor

de hårda piskslagen
som dekorerats på våra kroppar och själar
stiger nu upp ur havet
som krigare
kärlekskrigare
det är vad vi är

Av: Fatuma Awil

Vykort från Lesbos

Jag har precis kommit hem från Lesbos där jag har varit och skrivit.
Under förra veckan publicerade Helsingborgs Dagblad fyra texter skrivna på plats. De går att läsa här: 

  1. Lesbos: tält och tårar
  2. Lesbos: krig och kärlek
  3. Lesbos: taggtråd och drömmar
  4. Lesbos: du är Europa

Här är en femte som aldrig kom med:

IMG_1202

Lesbos: batongslag och födelsedagsbarn

Mohamad Kassoumeh, det är den sjätte september och den 23:e oktober fyller du år.

Jag frågar vart du vill fira din födelsedag och du säger att du hoppas att du kommer att vara i Sverige. Jag önskar jag kunde ge dig det, i en för tidig födelsedagspresent, att jag i ett och samma paket kunde riva de murar och förbereda de vägar du kommer att behöva vandra på.

Du har varit här i flera dagar nu utan att bli registrerad och utan registrering kommer du inte härifrån.

Du säger att du hellre åker tillbaka än stannar här.

Du har flytt från kriget men,

ingenting är värre än det här, säger du.

Det luktar piss omkring oss Mohamad, i hamnen finns inga toaletter. Här finns ingenting annat heller förutom en kollektiv vilja att vilja lämna ön, fängelset, som jag kan lämna men inte du.

Idag är det söndag och ingenting  öppnar förrän imorgon, du vet att du måste stanna ett dygn till – säkert flera och din blick svartnar av tanken på en dag till på den här ön.

Mitt ansikte är så fult just nu säger du och inga av mina ord känns tillräckliga. När du flydde från Turkiet satte smugglarna dig i båten och lämnade er för att köra båten själva. I tretton timmar var ni vilse på havet och sedan kom du fram hit.

Du hade ditt pass och din plånbok men dom försvann i havet. Allt du har kvar är ett sönderblekt ID-kort. Du är femton år på bilden men det ser ut att vara ännu längre sedan; dina gröna ögon har blivit svarta av kriget.  Din näsa är solbränd, röd, det är 34 grader på Lesbos idag och du har väntat i hamnen i en vecka. Mohamad, du vill åka härifrån nu.

För ett år sedan firade du din födelsedag i Libanon, du arbetade som tandhygienist där och var tvungen att arbeta på din födelsedag.  Du är två månader äldre än mig, ditt stjärntecken är skorpion och hade inte hela världens sorger rymts i dina ögon skulle jag kunnat skämta om att du är utbildad upp till tänderna

Du ber mig om svar men jag har inga.
Bakom oss hörs polisens batongslag mot dina vänner.

Jag säger att jag hoppas att vi firar din födelsedag tillsammans i Sverige.

Riv alla stängsel

600
Aylan Kurdi, treåringen som drunknade.

Det gläder mig att mitt Facebook-flöde de senaste dagarna fylls av folk som försöker hjälpa familjer som flyr till Europa.

Att solidariteten växer och att människor verkar vilja försöka förstå vidden av det helvete som folk genomgår för att komma till Europa.

Men det har sagts förut och jag säger det igen: det ska inte krävas en bild på ett dött barn för att se en katastrof. Du ska kunna vara en gammal man – levande! -en familj, en tant, en rebell. Du ska kunna komma med hela din släkt och ändå få hjälp att fly från fascister, krig och avrättningar.

Nu har pappan till den pojke som drunknade erbjudits asyl i Kanada. Som att alla de tusentals personer som nu befinner sig på flykt kan representeras av en familj.
Som att inte hans vänner, hans morfar, hans grannar också är lika viktiga.
Som att du måste hålla upp din döda son för att folk ska se dig som en människa.

Jag hoppas att alla som skänker pengar till UNHCR också engagerar sig politiskt för att öppna upp alla gränser, stänga alla förvar och riva ner Europas murar.

Jag hoppas att bortom de initiativ som nu har skapats så finns det också en politisk kamp om resursfördelning, där vi inte bara skänker pengar genom välgörenhet utan också ifrågasätter varför vissa har mer pengar än andra.

Där folk ser igenom rasismen som sätter flyktingar och invandrare i problemformuleringens hjärta. (Som att de var Syrier på flykt som tog våra pengar och inte chefer, kapitalister och företag).

När sociala medier tystnar hoppas jag att alla som skänkt pengar ser rasismen som gör att Ungern kan markera flyktingar med siffror och skeppa iväg folk på tåg mot deras vilja och ser att det är samma rasism som flyktingar i Sverige får utstå varje dag, på gatorna, i förvaren och i kommentarsfälten.

Jag hoppas att ni ser fattigdomen på våra egna gator – den som EU-migranter får utstå varje dag, den som utövas av myndigheter och arbetsgivare. Den som gör att jag har enklare att få bostad än Mohammed.

Den som gör att Sverige anses ha ett ”generöst flyktingmottagande”, som att det är generöst att släppa in några och stänga ute andra.

Och när ni – vi – ser det: gör motstånd.

Bortom välgörenheten fortsätter det politiska systemet att stänga folk ute.
A desalambrar, a desalambrar.
Riv alla stängsel, riv alla stängsel.

En aktivist är en extremist är en terrorist

Hej Gomorron Sverige!
Vad kul att ni i ett inslag om terrorism nämner det här. Autonoma vänstern är alltså numera inte bara extremister utan också terrorister!
Också intressant att se ert härliga bildmontage av terrorism där bara islamiska staten och andra islamistiska grupper får figurera, trots att det har konstaterats att högerextremistiska grupper är ett större terroristhot på många platser i världen.
Skönt att terrorism är något som tydligen går att slentrianrapportera om lite hur som helst, känns stabilt.

Skärmavbild 2015-08-28 kl. 09.35.20

Förändringen kommer när vi reser oss upp och går

Skärmavbild 2015-07-19 kl. 12.37.29

I fredags satt jag på en uteservering i Karlstad och pratade med en kille om ”inställning till livet”.

Han var av övertygelsen att det som skiljer folks välmående åt är deras inställning till livet. Huruvida fattiga människor mår bra eller inte beror helt enkelt på deras inställning, påstod han.

Hans exempel: ”folk i slummen är lyckligare än oss. De är glada för de små sakerna i livet”.

På Facebook ser jag att en man delat en kvinnas status. Temat är: ”alla borde inspireras av den här självständiga kvinnan”. Hon skriver att hon minsann rakar fittan och bakar bröd och gör en hel del andra saker som kan anses vara feminint betonade men att hon har valt det själv. Hon har minsann sett till att göra sig själv lycklig.

I en teve-soffa reser sig Adam Tensta upp och går, för att manifestera mot att TV4 inte tar avstånd från rasism.

Efterspelet blir, bland annat, att Elisabet Höglund kallar handlingen ”oförskämd” , Per Gudmundson skriver att Adam Tensta kan få unga i förorten att tro att det inte är värt att anstränga sig och kommentarsfälten svämmar över av kommentarer om att den där Adam Tensta sätter alla ”välartade, skötsamma invandrare” i dålig dager.

Folk vill så gärna se förtryckta grupper sitta med ett leende på läpparna – på sin höjd komma med mössan i hand och be om några smulor.

Folk vill höra om det lyckade exemplet, om individen som har hittat en genväg ut ur sitt eget förtryck.

Ska någon ändå vara besvärlig så får den se till att förklara varför; Adam Tensta uppmanas av Niklas Svensson att sitta ner och diskutera strukturell rasism istället för att ställa sig upp och gå:

För inget är så besvärligt som att visa att man har fått nog. Som utsatt ska du hitta det fina i att vara utsatt, eller förklara pedagogiskt för den som utsätter dig för förtrycket vad hen gör för fel.

Vi älskar historierna om genvägarna, kvinnan som är självständig trots att hon gillar att göra saker som kan anses vara förtryckande. Vi älskar historierna om lyckan i fattigdomen, där den utsatte har hittat ett större syfte än det materiella, där lyckan är i de små ögonblicken. Det är en bekväm bild av förtryck eftersom den inte innehåller något motstånd. Så länge vi reproducerar det goda exemplet, det pedagogiska, lyckliga, självständiga exemplet så behöver ingen heller ifrågasätta strukturerna som ligger bakom att folk fortsätter bor i slumområden. Vi behöver inte ifrågasätta varför kvinnors roll förminskas till någon som ska vara skön att se på, någon vars roll i samhället är att underlätta för mannen genom att utföra hans hushållsarbete.

Vi behöver inte ifrågasätta afrofobin, som leder hatbrottsstatistiken och som tvingar drabbade att om och om igen pedagogiskt förklara vilka verbala kränkningar de är med om, som tvingas förklara att det inte är slumpmässiga förolämpningar utan en del av en större struktur.

En struktur som får TV4 att boka rasistiska gäster och som håller afrosvenskar utanför bostads- och arbetsmarknaden.

När Elisabet Höglund kallar Adam Tenstas handling för oförskämd använder hon samma retorik som vår före detta migrationsminister gör när han ber Somar Al Naher att visa tacksamhet över att hon fått asyl i Sverige.

När mannen på Facebook delar kvinnans status om att hon är självständig ber han oss om att vara tacksamma för att vi som individer då och då kan fly delar av det förtryck som drabbar  oss.

När jag sitter och pratar med en kille som tror att folk i fattigdom är lyckligare än folk som garanterat har mat på bordet, som vet att de kan försörja sina barn och som inte behöver oroa sig för att hamna på gatan – då pratar han om tacksamheten.

Men vet ni, inga samhälleliga förändringar kommer från tacksamhet. De kommer från att, likt Adam Tensta, visa att vi har fått nog.

Förändringen kommer inte när vi hittat våran plats i tv-soffan, fattigdomen eller sexismen.

Förändringen kommer när vi reser oss upp och går.

Moriskan en fredagkväll.

Moriskan, fredag. Queer-klubben Tomboy fyller tio år och dansgolven är fyllda med personer som är i behov av ett tryggt rum, en plats där ingen ifrågasätter hur du ser ut eller vem du hånglar med.

Från facebookeventet:
Tomboy är klubben för alla som vill ha en perfekt utekväll, där ingen bryr sig om vem du är eller hur du ser ut. Det viktigaste är att du har roligt och känner att Klubb Tomboy är en säker zon.

I källaren finns herr-toaletten och dam-toaletten. Utanför dam-toaletten står ett tiotal människor i kö, utanför herr-toaletten inga. Så vi går dit. Det gör också personer som uppfattas som tjejer.

Efter ett tag kommer en vakt och säger att vi inte får gå in där. Han ställer sig inne på killtoaletten och vaktar så att bara de som uppfattas som män går in.

Det kanske är en queerklubb på dansgolven där uppe, säger han, men här nere är det damernas och herrarnas som gäller.

Vi ifrågasätter det han säger och undrar hur han vet att vi är kvinnor. Han kallar på förstärkning, två vakter till. En transperson blir bortvisad och får inte gå på toaletten hen vill gå på utan tvingas in på dam-toaletten.

Moriskan, fredag. På uteserveringen på queer-klubben Tomboy står människor och röker, människor som har kommit hit i tron om att det kan vara en frizon. Där står två av mina vänner med varsin cigarett.  En kille grabbar tag i en av dem. Hon tar avstånd men killen vägrar bli avvisad. Han följer efter mina vänner och börjar kalla dem för fula flator och horor. Han tränger sig på, vägrar ta ett nej. Tillslut knuffar min kompis undan honom för att han ska backa. Då spottar han henne i ansiktet. Hora, säger han.

Min vän försöker få tag på en vakt, men de finns ingenstans. De står allihop och ser till att endast folk som ser ut som män går på herrarnas toaletter. På vägen ut försöker min vän förklara för en vakt vad som hänt. Han vägrar lyssna. Kollar henne inte i ögonen. Hon vänder sig till en annan vakt och den första vakten går då demonstrativt förbi henne och knuffar medvetet till henne medan han går. Samtidigt står den andra vakten och tuggar på godis och kollar ointresserat på min vän som försöker berätta om killen.

Moriskan, fredag. Nere vid toaletterna börjar fler och fler ifrågasätta vakternas beteende. En av mina vänner undrar varför de tycker att det är så viktigt vilka som går på toaletten. Han kör upp henne mot väggen och kastar ut henne genom dörren. Sedan gör de likadant med en annan vän till mig.

Transpersoner försöker gå på toaletten. Vakterna hänvisar dem till handikapptoaletten på ovanvåningen eftersom killarna inte vill ha er här.

Tomboy är klubben för alla som vill ha en perfekt utekväll, där ingen bryr sig om vem du är eller hur du ser ut. Det viktigaste är att du har roligt och känner att Klubb Tomboy är en säker zon.